Mr.Monkey

I mitt huvud är det tankar skrivna i versaler just nu. Det känns inte ens lönt att försöka gå vidare, i och med att jag aldrig har varit i den här situationen innan i mitt liv så vet jag inte ens var jag ska börja för att kunna gå vidare och börja bearbeta dessa hemskheter.

Jag är mest förvånad över hur en person jag en gång höll så nära (jag hoppas det var ömsesidigt, what a waste of time annars liksom) kan behandla mig på det här sättet? Jag drar i ärlighetens namn tillbaka något jag någonsin sagt om att det har varit mitt fel, för det var det faktiskt inte.
På andra plats av förvånings-listan är dessvärra vissa av mina vänner. Jag förstår att i de flesta fallen ska man inte ta sidor. Dessvärre finns det inga "sidor" i mitt fall. Det enda som finns är vad hon gjorde, trots det kör alla på som vanligt.
Tough shit, inget illa mot dom, men även i mitt svagaste stadie av livet är jag stark nog att stå upp och ge fingret till varenda jävel som inte tar i åtanke vad som hänt.

Nåja, jag har i alla fall mina närmaste vänner som jag vet alltid står vid min sida. Som på något sätt bara råkar vara killar. Slump? Knappast. Jag längtar tills jag lyckas få någon av dom andra vännerna att spilla skiten och faktiskt få höra vad i helvete dom egentligen har att säga. Antagligen har dessa människor inte ett skit att säga i sitt försvar förutom klassikern "Jag älskar ju er båda lika mycket". Snälla, spar på rövslickeriet till någon som faktiskt lyssnar på skiten. Ni gör det inte bättre.
Varken för er själva eller mig.

Det som gör det hela så jävla underhållande är att igårkväll när jag satt och tog några öl med en polare kom jag helt plötsligt till insikt vilket svagt as (personen som allt det här egentligen handlar om (och ja det är väl ungefär en halv människa som läser det här men det är inte så coolt att hänga ut folk över nätet))
den här människan faktiskt är. En sekund klarar hon sig inte ensam. "jag vill vara singel just nu" bull-shit i två stavelser säger jag. Det kommer säkerligen inte dröja mer än 2 veckor (som vanligt) innan hon är på att igen.
Och nu till insikten jag precis kom till. Hur ofantligt oärliga människor faktiskt är?!

Det kanske bara är mina låga åsikt om människor i allmänhet, jag vet i fan.



Egentligen borde ingen som har någon sorts beröring till ämnet läsa det här, men, inte för att återanvända tidigare använda uttryck,

"I break the rules and cross the line I'm fighting back to take what's mine
It's all I want to do."

En gång i tiden var jag såpass naiv att jag faktiskt trodde det.
För en vecka sedan närmare bestämt.

För första gången i hela mitt liv så släppte jag på min stolthet och gick ner på mina knän, till den bara och nakna människan jag faktiskt är. Vad händer då?

Jo jag blir utnyttjad.


Grattis Apan/Henke/Kosk, kalla mig vad du vill, men det gick åt helvete.

Jag vet vad som triggar min svaghet. Det är du.

Du med någon annan.

Du helt ensam.

Jag är fruktansvärt glad att jag inte blottar mig på sättet jag gjorde ofta. Jag är glad över tillfälligheten ikväll... Då jag faktiskt kan komma till insikt om hur jag själv reagerar, och var min personlighet faktiskt kommer ifrån.
Från mig själv.
Aldrig någon annan.

(btw, det är fruktansvärt roligt att jag lyckas formulera mig korrekt och stava rätt när jag är mer tankad än Glenn-Kenny-på-hembränt)

Retardedness.

Mycket enter som gäller.

Spontanskrift.

Dis sux. Nu är det faktiskt dags att gå vidare.

"I'm breaking out I'm breaking free
This shit is all because of me
This is the man I'm going to be"

Eh, nej, skiten är inte på grund av mig, men som sagt. Naiv kan man ju alltid vara.

/update/edit

stoltheten vann

Känslorna och stoltheten strider mot varandra.
Hur kan jag vara så dum? Innerst inne visste jag att det skulle bli så här.

Tack till mina vänner som kan komma med insikter som gör att jag vaknar.


Monkey, out.